Nästan alla i min släkt har en bra utbildning och ett arbete. Några inom sjukvården/äldreomsorgen, några inom polisen och några med andra fina utbildningar som ger ett bra arbete. Brorsan läste på annan ort, bodde på skolan och bestämde sig nu ett år efter studenten att läsa vidare. Alla har något att vara stolta över.
Sen har vi mig.
Släktens svarta får.
Jag gick ur med ett x antal IG. Mitt huvud orkade inte riktigt med ämnen som inte intresserade mig. Jag försökte men det var omöjligt att få det att fastna. Jag lyckades iallafall få ett slutbetyg men inte direkt något att vara stolt över. Jag tog studenten med mycket förhoppningar om framtiden. Jag skulle få mig ett jobb och kunna flytta hemifrån, men riktigt så blev det inte. Nu 2 1/2 år senare är jag fortfarande arbetslös men med mycket mer problem.
I nästan 2 år har jag haft ångest och depressioner till och från. Mitt beteende har ändrats från dag till dag. Mitt humör går upp och ner och det kan vända på bara en sekund.
Jag kan känna alla känslor på en gång. Detta har gjort att jag dragit mig ifrån människor. Jag har fått social fobi och vågar ingenting längre. Mina favoritplatser är sängen, bilen och stallet där jag inte syns. Jag vill inte att människor ser mig längre. Någonting har hänt, men ingen vet vad. Inte ens jag. Allting som jag ser som fara, eller något som kan skämma ut mig undviker jag.
Dagens samhälle ska vara så perfekt. Jag skäms över att berätta för folk hur jag mår. Jag skäms när folk frågar hur det går med jobbsökandet. Helt plötsligt känner jag mig så värdelös. Framför mig står människor med många års utbildningar och jobberfarenheter och förväntar sig att jag kommit steget närmare ett arbete. Just nu backar jag bara. Jag har kommit i kontakt med psykolog och arbetsförmedlingen, det är alltid ett steg närmre. Men det är långt kvar. Arbetsförmedlingen vill inte att jag söker jobb just nu. Jag är inte redo för det än. Utredningar kommer startas, möten med soc och psykolog, ev mediciner om inte samtal hjälper.
Men det är inte det jobbiga. Det jobbigaste med allt detta är alla fördomar. Man berättar för människor att man går på soc. Genast ser man något i deras ögon och ansiktsuttryck, något jag inte vill se. Många tror bara att man är lat och inte orkar jobba. Man vill bara glida runt och få pengar för att göra ingenting. Men jag är inte sån. Jag vill jobba, men mitt huvud orkar inte med det. Det har stängt av för tillfället.
Jag kommer att få komma ut på arbetsträning så småningom, men tills dess ska jag försöka finna mig själv igen, få den hjälpen jag är värd och börja trivas med livet :)